Jag kan börja med att konstatera att jag förmodligen är världens sämsta bloggare. Två inlägg och det dog. Här kommer i alla fall mitt tredje, eller mitt första i mitt andra försök att göra detta. Anledningen till att jag skrivit så lite är för att jag inte tyckt att jag gjort något som är värt att berätta för andra, att mitt liv varit lite för tråkigt och mellanmjölk helt enkelt. Igår och idag har jag varit med om saker som gett mig två insikter:

1.  Det går att skryta och berätta om vad som helst.

2. Att berätta att man lever sin vardag kan ibland vara nog så viktigt och spännande som att berätta om  ovanliga händelser.

Därmed ska jag ägna detta inlägg åt att skryta berätta om min helt normala vardagshändelse.

Som vardagsberättelse ska jag berätta om dagens löprunda. Jag gillar att springa och framför allt gillar jag att göra det i skogen. Ett problem som då uppkommer är att det under vinterhalvåret blir väldigt mörkt och det upplevs som otryggt att spring ensam i elljusspåret. Jag har därför hellre avstått en runda om jag inte har någon som kan följa med mig. Förra året fick jag en pannlampa i julklapp av mina föräldrar för att jag ska kunna springa även där det inte finns elljusspår. Jag insåg ganska snabbt att den aldrig skulle användas eftersom tanken att jag har ett ljus på mig själv som berättar för alla andra exakt var jag är utan att jag kan se dem skrämmer mig.

Pannlampan användes för första gången för två veckor sedan när min pappa var och hälsade på och vi sprang bort till spåret tillsammans (det är en bit på vägen som helt saknar belysning). Idag fick jag ett sug att ge mig ut ungefär samtidigt som det började skymma och mitt sug backade, men så slog det mig att det är ju precis den här diskussionen som kommit upp i och med de fruktansvärde terrorattackerna och den förhöjda hotnivån i Sverige. Budskapet är att vi inte ska ändra vår vardag utan leva livet som vanligt med lite extra vaksamhet. Låter vi rädslan låsa oss har terroristerna redan vunnit. Jag har själv sagt till mina vänner att det vore fel att ändra sina vanor på grund av detta eftersom det inte går att förutse eller undvika. Händer det så händer det, slutar vi göra det vi tycker är kul i livet kan vi lika gärna lägga oss ner och vänta på att dö av ålder. Hellre ett kort liv värt att leva än ett långt där man bara väntar på döden.

Det slog mig att jag genom att ha agerat så förlamad av rädsla vad gäller min löpning, inte har levt som jag lärt. Jag bestämde mig därför för att ta på mig pannlampan och ge mig ut, inte vara rädd utan bara njuta av den friska luften, det krispiga frostbeklädda underlaget och den otroligt vackra naturen. Det var en av de bättre löpturer jag haft och jag var fruktansvärt nöjd med mig själv genom hela tiden. Jag slogs dock av att jag i spåret mötte fem personer, samtliga var män. Eftersom jag aldrig räknat skallar tidigare när jag sprungit har jag ju inget att jämföra med, men när jag sprungit på somrarna har det definitivt varit en större andel kvinnor ute i spåren. När jag och pappa sprang för två veckor sedan gjorde jag samma iakttagelse, bland de vi mötte var de som sprang ensamma män, de två kvinnor vi mötte sprang tillsammans.

Med mitt bristfälliga underlag är det väldigt svårt att göra en djupare analys av det hela, men det är ju inte en helt orimlig tanke att det finns tjejer som precis som jag känner ett obehag inför att ge sig ut ensamma i en mörk skog. Den analys som trots allt går att göra är att det är oerhört sällan som det faktiskt sker övergrepp ute i löpspåren sett till hur många som springer där varje dag. Vi är alltså räddare än vad som är befogat. Att vi låter det hämma oss i det vi njuter av att göra tycker jag är oerhört synd och det är just därför jag tycker det är så viktigt att berätta om denna vardagshändelse. De rapporter vi får är om de fåtal gånger det inte gick bra, men vi är alldeles för dåliga på att lyfta de åtskilliga gånger som vi har lyckats springa utan att behöva vara rädda för våra liv.

Jag genomförde en fantastisk och händelsefri löptur idag. Det gjorde att jag bevisade för mig själv att det gick och jag kommer fortsätta springa ensam i mörkret för att de människor som betett sig illa aldrig ska hindra mig att göra det som förgyller min vardag och ger mig livsglädje. Rädsla är ett farligt verktyg och det är upp till oss själva att inte låta oss bli förlamade av det. Någonsin.

Det var allt för nu, fred osv!

Här kommer en rykande färsk rapport från mitt uppdrag om att göra intressanta saker. Denna fick jag ganska mycket gratis eftersom det är en arbetsuppgift. Dock är det något jag gör för första gången och jag tycker själv att det ska bli intressant.

I mitt jobb har jag precis planerat en personalkonferens som går av stapeln imorgon. Som arbetsledare ligger det på mig att hitta på bra och roliga teambuildingövningar, problemet är bara att jag aldrig tyckt att en teambuildingövning varit varken särskilt bra eller rolig. I och med det har jag alltså mött min svåraste uppgift sedan jag började på detta jobb.

Detta kan mycket väl bero på att jag är en tråkig och bitter person, men vid alla tillfällen jag varit med om gruppövningar har det varit så oerhört tydligt hur ledaren har en plan som vederbörande själv tycker är fantastiskt rolig och säkerligen har klurat i evigheter på. Sen presenteras upplägget stolt likt en fågelunge som för första gången ska flyga och resultatet inväntas förväntansfullt. Med samma likhet faller det också allt som oftast ganska platt. Då kan en tycka att det bara är att öva och slipa lite på tekniken så ska det nog gå bra till slut. Men det gör ju inte det.

Jag kan inte erminna mig hur många gånger jag fått utstå klassikern där gruppen ska ställa sig på en rad efter olika ordningar utan att prata med varandra. Vad övningens egentliga syfte förstår jag inte, men VARJE gång har det resulterat i ett lite stelt vaggande längs linjen och några nervösa fniss. Övningen går ofta väldigt fort och sen får gruppen ett stort grattis för att de förstått att det går bra att visa med fingrarna hur gammal en är och ställa sig i ledet. Om syftet med denna övning är att tänka utanför boxen är det en urusel övning. Att räkna på fingrarna är inte särskilt nytänkande (barn räknar så) och att ställa in sig i ett led är generellt ingenting jag brukar uppmuntra.

Visst finns det övningar jag uppskattat, ofta är de ganska fysiska och jag skulle gärna ägna en teambuildingdag åt gyttjebrottning eller bootcamp. För det tycker jag är kul. Problemet är bara att inte alla andra tycker det. Det absolut värsta jag skulle kunna tänka mig att göra är att genomgå ett musikquiz eller para ihop skådespelare med rätt film. Det ligger nämligen helt utanför min intressezon (jag uppskattar musik, men ser inget annat syfte med att komma ihåg vad artister heter än till att kunna hitta deras låtar på spotify) och jag tror det är här problemet med alla dessa övningar ligger, det är liksom inte kul om man inte tycker det är kul.

Så imorgon ska jag alltså som stolt mamma kasta ut min första fågelunge med förhoppningen att den ska kunna flyga från första vingslaget, teambuilda som aldrig förr och övervinna min egen skepsis. Det ska bli intressant.

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Detta är inte bara ett citat och en titel på en bok. Det är också en fras som väldigt ofta ligger och gnager i bakhuvudet på mig. Som liberal och individualist drömmer jag ständigt om ett samhälle där alla människor bemöts enbart efter sina egna meriter. Kön, ålder, etnicitet, sexuell eller andra indelande attribut ska inte spela roll för hur vi bemöts eller bemöter varandra. Jag må vara naiv, men ibland jobbar jag så hårt med att leva som jag lär att detta blir självklarheter för mig och jag glömmer bort att vi inte riktigt är där ännu.

Ett av de största problem vi kvinnor har är att vi är så förbaskat dåliga på att lyfta oss själva och varandra. Om det beror på att män har övat på detta i generationer medan vi var hemmafruar eller för att konkurrensen har varit för hård i en mansdominerad värd lämnar jag för tillfället därhän. Det viktiga att ta med sig är att vi måste bli bättre på att lyfta varandra.  När jag blev erbjuden att blogga här var det just det argumentet som fick mig att tacka ja, att det är en portal där kvinnor lyfter varandra. egentligen blir jag avskräckt av tanken att fortsätta arbeta i de cementerade könsfördelningar som leder till så mycket problem i samhället, men så finns det ju som sagt en alldeles särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Även om jag inte är ett dugg religiös är det verkligen inte ett ställe jag vill hamna på.

Därför tackade jag ja till att blogga där bara kvinnor får blogga, men med förhoppningen om att detta är något som inte kommer behövas i framtiden. Då kommer vi nämligen vara grymma på att lyfta människor som gjort bra och inspirerande saker till skyarna, oavsett kön eller annan tillhörighet. Detta trots att jag är en oerhört ovan bloggare och senast jag försökte blev min blogg censurerad när jag var i Kina.

Här kommer jag blogga om saker som händer i mitt liv, det kan handla om mitt kommunpolitiska uppdrag, saker som händer på jobbet eller saker som händer på fritiden. Just nu håller jag på att komma på något intressant att göra på fritiden som kan ge mig lite bloggmaterial. Min första resa att följa, tillika tema för bloggen, är alltså: Märtas bli-intressant-uppdrag. Jag sitter just nu och utarbetar formerna för detta projekt. Det kommer bli så oerhört spännande!

Uppdatering kommer!