Rädslan kan inte hindra vår vardag.

 

Jag kan börja med att konstatera att jag förmodligen är världens sämsta bloggare. Två inlägg och det dog. Här kommer i alla fall mitt tredje, eller mitt första i mitt andra försök att göra detta. Anledningen till att jag skrivit så lite är för att jag inte tyckt att jag gjort något som är värt att berätta för andra, att mitt liv varit lite för tråkigt och mellanmjölk helt enkelt. Igår och idag har jag varit med om saker som gett mig två insikter:

1.  Det går att skryta och berätta om vad som helst.

2. Att berätta att man lever sin vardag kan ibland vara nog så viktigt och spännande som att berätta om  ovanliga händelser.

Därmed ska jag ägna detta inlägg åt att skryta berätta om min helt normala vardagshändelse.

Som vardagsberättelse ska jag berätta om dagens löprunda. Jag gillar att springa och framför allt gillar jag att göra det i skogen. Ett problem som då uppkommer är att det under vinterhalvåret blir väldigt mörkt och det upplevs som otryggt att spring ensam i elljusspåret. Jag har därför hellre avstått en runda om jag inte har någon som kan följa med mig. Förra året fick jag en pannlampa i julklapp av mina föräldrar för att jag ska kunna springa även där det inte finns elljusspår. Jag insåg ganska snabbt att den aldrig skulle användas eftersom tanken att jag har ett ljus på mig själv som berättar för alla andra exakt var jag är utan att jag kan se dem skrämmer mig.

Pannlampan användes för första gången för två veckor sedan när min pappa var och hälsade på och vi sprang bort till spåret tillsammans (det är en bit på vägen som helt saknar belysning). Idag fick jag ett sug att ge mig ut ungefär samtidigt som det började skymma och mitt sug backade, men så slog det mig att det är ju precis den här diskussionen som kommit upp i och med de fruktansvärde terrorattackerna och den förhöjda hotnivån i Sverige. Budskapet är att vi inte ska ändra vår vardag utan leva livet som vanligt med lite extra vaksamhet. Låter vi rädslan låsa oss har terroristerna redan vunnit. Jag har själv sagt till mina vänner att det vore fel att ändra sina vanor på grund av detta eftersom det inte går att förutse eller undvika. Händer det så händer det, slutar vi göra det vi tycker är kul i livet kan vi lika gärna lägga oss ner och vänta på att dö av ålder. Hellre ett kort liv värt att leva än ett långt där man bara väntar på döden.

Det slog mig att jag genom att ha agerat så förlamad av rädsla vad gäller min löpning, inte har levt som jag lärt. Jag bestämde mig därför för att ta på mig pannlampan och ge mig ut, inte vara rädd utan bara njuta av den friska luften, det krispiga frostbeklädda underlaget och den otroligt vackra naturen. Det var en av de bättre löpturer jag haft och jag var fruktansvärt nöjd med mig själv genom hela tiden. Jag slogs dock av att jag i spåret mötte fem personer, samtliga var män. Eftersom jag aldrig räknat skallar tidigare när jag sprungit har jag ju inget att jämföra med, men när jag sprungit på somrarna har det definitivt varit en större andel kvinnor ute i spåren. När jag och pappa sprang för två veckor sedan gjorde jag samma iakttagelse, bland de vi mötte var de som sprang ensamma män, de två kvinnor vi mötte sprang tillsammans.

Med mitt bristfälliga underlag är det väldigt svårt att göra en djupare analys av det hela, men det är ju inte en helt orimlig tanke att det finns tjejer som precis som jag känner ett obehag inför att ge sig ut ensamma i en mörk skog. Den analys som trots allt går att göra är att det är oerhört sällan som det faktiskt sker övergrepp ute i löpspåren sett till hur många som springer där varje dag. Vi är alltså räddare än vad som är befogat. Att vi låter det hämma oss i det vi njuter av att göra tycker jag är oerhört synd och det är just därför jag tycker det är så viktigt att berätta om denna vardagshändelse. De rapporter vi får är om de fåtal gånger det inte gick bra, men vi är alldeles för dåliga på att lyfta de åtskilliga gånger som vi har lyckats springa utan att behöva vara rädda för våra liv.

20151121_164529

Jag genomförde en fantastisk och händelsefri löptur idag. Det gjorde att jag bevisade för mig själv att det gick och jag kommer fortsätta springa ensam i mörkret för att de människor som betett sig illa aldrig ska hindra mig att göra det som förgyller min vardag och ger mig livsglädje. Rädsla är ett farligt verktyg och det är upp till oss själva att inte låta oss bli förlamade av det. Någonsin.

Det var allt för nu, fred osv!

 

 

Kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *